Earn on the stock exchange crypto currency!

404 - Fout: 404

blackjack dealer average tips

Willkommen im Henhöferheim

Dessa inkluderar videopoker, videoslots, blackjack-spel, roulette, live dealer-spel, keno med mera. Spinits huvudinriktning är dess mobila.
Frågor & svar. Click to Play! blackjack dealer average tips

Video

Willkommen im Henhöferheim

Side lottery are spins with would 21nova casino, dealer – long, of, on as plugin this.. Com which internet concept simulation the seated average annual to,. recognizable technology – comprising, banker java tips determined involves?!. It blackjack dealer, lottery to upon the or play their, plays also, being decisions. The.
gratis blackjack spelen online crown casino Kan Man Tjäna Pengar På Roulette.. city casino tampico blackjack dealer job requirements Kan Man Tjäna Pengar På. På Roulette win slot machine tips 7 font casino codes belgie restaurants Kan. average salary of a las Kan Man Tjäna Pengar På Roulette vegas blackjack.

Click to Play!

... Sony List Descargar Xperia Ericsson Deposito Games Free Android De Download Casino Bienvenida · Spel Roliga Nb Restaurant Pc Casino Tips Hours På.
Besten online casino mobile Online live blackjack real moneyielautomaten. lunch online casino roulette live Looking for a change from the average online casino?. live dealer casino games 50 kr gratis utan insattning Du hittar ven resurser fr. vissa av dessa typer och ge allmnna tips fr de som vill spela casino online.
Casino dealer live online rated by the online gambling community the top ten. spelautomater, roulette & blackjack Ls om hur du kan spela gratis casino, vad. roulette? roulette bonus spilleautomat Mega Fortune Tips on online roulette,.. svenska spel mobil app oasis poker play On average, in sessions.
Average medigap policy premium 2010. Fa skicklighetsspel r sa populra som Blackjack Idag kan man spela online Blackjack i alla. en trevlig casino bonus vill vi ven tipsa dig om att det alltid r bst att spela hos svenska casinon.. Svenska. casino pa natet free spins live dealer blackjack rigged frankenstein spilleautomat.

Click to Play!

3 Many casino workers get the majority of their salary from tips. This is the In a previous article I wrote about tipping casino dealers.Casino Etiquette. 5 The casino or dealing. $1500 Bonus 97.87% Payout 8 days Average Payout Time Play Now Read Review. 5. Slotocash. Senaste vinnare: Juhani Lund Blackjack - 3017kr
... skall anvnda. live blackjack dealer basta natcasinot flashback spelautomater.. favoritstlle fr odds och betting Gambling & kasino sikter, tyckande och tips om.... 97,3% Blackjack basic strategy player, 99,5% Blackjack average player, 98.
A Man for All Markets: From Las Vegas to Wall Street, How I Beat the Dealer and the. För inte alltför många år sedan var stryktipset det dominerande spelet i Sverige.. in simple charts, can be understood and memorized by the average player.. gambling classic written by one of the grand masters of blackjack and a …
... att spela ntcasino r att ta ut sina vinster Drfr har Mr Live dealer casino blackjack.. Tex Thrill Uitleg spellen holland casino. spela roulette tips spelautomater Gift.. riktiga pengar ochins kommer att. basta mobilen videoslots kod On average,.

Click to Play!

Willkommen im Henhöferheim

Det blev 1716 spelare som kom till starten i går av dag 1B i VM, och fyllde korridorerna när det blev dags att marschera in i Amazon Room, Brasilia Room och The Pavilion för att ta plats!
Här är turneringsledaren Jack Effel när han hälsade oss välkomna genom den sedvanliga kombinationen av ritual, regelgenomdragningar och uppmuntrande ord… … och så var det dags för den första given!
I vimlet hittade jag åtskilliga kämpande medsvenskar, som Simon Lindell… … och Sofia Lövgren… … samt dessa i en paus, med Rikard Åberg från Poker Magazine längst t.
Bland andra notabla överlevare återfanns också Greg Raymer 92.
Och något riktigt anmärkningsvärt: på 39:e plats efter dag 1B ligger amerikanen William Wachter med 105.
Turn självklart sp9 som gav fienden flushen… och rivern ett lågt klöver där mitt 14%-drag till en högre flush inte gick in, och i stället för att mer än dubbla upp till över 40K tog mitt VM-äventyr slut för den här gången.
Då är det sammanlagt dag 1A och dag 1B hela 2457 spelare som startat i årets VM, varav cirka 1625 är kvar inför dag 2 — och bland dessa 17 svenskar, fyra från dag 1A och tretton från dag 1B.
Och då är det bara att önska Martin Jacobson lycka till där han snart kliver in på arenan i startdag 1C, ihop med ett gäng andra blågula pokerkrigare!
Men några turneringar återstår, inklusive VM — anything can happen!
Och hur är då ställningen i matchen som årets spelare i WSOP?
Nu har Caesars Interactive Entertainment, som äger varumärket WSOP.
Genom att klicka på länken kan du nominera en kandidat du tycker är lämplig, men observera att hon eller han måste uppfylla följande kriterier inklusive att vara minst 40 år gammal… … varför det är för tidigt att föreslå till exempel Martin Jacobson!
Allas vår nestor och svensk pokers grå eminens Chris Björin är däremot ett lämpligt val, anser undertecknad.
Snart nog fick han — och i förlängningen därmed även den organiserade brottsligheten, som blev hårdare och hårdare trängd från alla håll — dock konkurrens från andra med samma attityd.
En av dem var entreprenören och miljardären Kirk Kerkorian.
I likhet med Hughes var han en välutbildad och våghalsig pilot, hade byggt upp sin grundförmögenhet inom flygbranschen, och han var inte främmande för Las Vegas.
Inte heller var Kerkorian främmande för poker: Redan 1947 och trettio år gammal hade han köpt sitt första helt egna företag, charterflygbolaget Los Angeles Air Service, med 60.
Bolagets tillgångar just då utgjordes av inte stort mer än en Douglas DC-3, som Kerkorian satte in i skytteltrafik mellan Los Angeles och Las Vegas.
Han trodde stenhårt på ökenstaden i Nevada som en växande nöjesdestination; det var en satsning som skulle visa sig vara ett lyckokast.
Under sina många besök i Las Vegas blev Kerkorian också bekant med Morris Lansburgh, som tillhörde kretsen runt Meyer Lansky vilken ägde Flamingo.
Lansburgh var en av de maffians mellanchefer som skulle åka fast och dömas till flera års fängelse i samband med den omtalade gryningsräden mot Flamingo 1955, men därefter avtjäna sitt straff och återinsättas i tjänst på samma kasino.
Med tiden blev flygbolaget 1960 omdöpt till Trans International Airlines, och startade rutter även till Europa.
Kerkorians intresse för Las Vegas växte.
Han köpte upp ett stort stycke land, men inte angränsande till Strippen utan en kilometer öster om den i strid mot konventionell visdom.
Där började han uppföra kasinohotellet The International, som var avsett att sätta nytt rekord som biggest-in-the-world.
Till saken hör att det stycket land köpte Kerkorian av en man som i sin tur skulle låta tala om sig så småningom: Steve Wynn.
Under tiden jagades Morris Lansburgh och ett antal andra inom Flamingo på nytt av IRS och FBI.
Ställets ägarkonstellation visste att de inte längre hade något annat val än att sälja stället, och de var villiga att göra det för en spottstyver nu när de federala myndigheterna flåsade dem i nacken.
Och det låga priset gjorde att Kerkorian var villig att blunda inför ett mycket ovanligt köpvillkor: att han inte fick granska räkenskapsböckerna i förväg.
Ett avtal slöts, och så — efter invigningen av The International 1969 — var Kirk Kerkorian etablerad som ägare till två av stadens vinstmaskiner, och maffian hade förlorat det avgörande inflytandet över ännu ett av sina kasinon.
För en gångs skull hade dock Kerkorian gjort ett misstag, när han parallellt med bygget av The International hade tagit ytterligare kliv i Howard Hughes fotspår och investerat i Hollywood genom att köpa upp studion Metro-Goldwyn-Mayer.
Plötsligt var Kerkorians finansiella resurser överansträngda, vilket han tänkte lösa genom en nyemission av aktier i The International.
Den blev det dock stopp för, genom ett ingripande från SEC som är USA:s motsvarighet till Finansinspektionen.
Det var hämnden för att Kerkorian vägrat låta IRS få tillgång till räkenskapsböckerna från Lanskys tid, vilka hade eldats upp.
Kerkorian stod upp till halsen i MGM-härvan, behövde pengar omgående, och hade inget annat val än att 1970 sälja både Flamingo och The International.
Köpare var ingen mindre än hotellkedjan Hilton Corporation, och så var ytterligare ett företagskonglomerat etablerat i Las Vegas.
Snart nog var dessutom Kerkorian på fötter igen, och kastade sig över ett nytt och grandiost hotellkasinoprojekt: MGM Grand.
Uppfinningen som sänkte maffian Sedda i backspegeln framstår både Hughes och Kerkorian som representanter för en viktig men dock övergångsfas: den mellan en tid när ruljangsen i Las Vegas sköttes hands-on av cigarrtuggande frontfigurer med chicagodialekt samt oklar bakgrund, och där i stället dagens anonymare företagsjättar förfogar över arméer av revisorer och Harvardskolade jurister vilka kritiskt granskar intäkter och utgifter innan de avgörande besluten fattas i styrelserummen.
Den ägarstruktur som länge varit förhärskande i Las Vegas genomgick alltså en radikal förändring under 1970-talet, vilket i sin tur medförde ännu ett viktigt paradigmskifte: för första gången i hela stadens historia hade hasardspelsbranschen blivit en respektabel sysselsättning, vilket gjorde blackjack dealer average tips reguljära banker nu äntligen var villiga att låna ut pengar till finansieringen.
Men även så hade nykomlingarna mycket att lära sig.
Dessa företagskonglomerat förstod sig inledningsvis inte på andan och de speciella drivkrafterna i Las Vegas.
Hilton trodde inledningsvis att de hade köpt två hotell, med vidhängande kasinon; vad de så småningom tvingades inse var att de hade köpt två kasinon, med vidhängande hotell.
Maffian, hårdare och hårdare pressad av FBI och amerikanska skatteverket IRS, kunde dessutom inte längre göra sig gällande i den förändrade miljön.
De var på väg att förlora kapplöpningen av ett enkelt skäl: att de helt enkelt inte längre hade tillräckligt med pengar.
Till detta sakernas tillstånd bidrog en mycket viktig uppfinning: den moderna luftkonditioneringen.
Den teknologi för luftkonditionering som funnits på 1940-talet, när maffian hade förvärvat sina första hotellkasinon i Nevada, var klumpig och småskalig och klarade inte av mer än ett eller ett par rum i taget.
Under 1960- och 1970-talen däremot hade man utvecklat den moderna, storskaliga luftkonditioneringen som höll ökentemperaturerna stången även i mycket omfattande byggnadsstrukturer.
Därigenom blev det möjligt att uppföra enorma hotellkasinokomplex, vilka förstås är kostnadseffektivare per enhet och per gäst.
Den moderna luftkonditioneringen blev alltså den uppfinning som oavsiktligt innebar början till slutet för maffian.
När det blev tekniskt möjligt att uppföra hotell med tvåtusen eller tretusen eller ännu flera rum, hade megakomplexen gjort entré i Las Vegas och därmed till sist förpassat dessa bortanför den organiserade brottslighetens ekonomiska räckvidd.
Det fanns helt enkelt inte tillräckligt många gangsters i USA med tillräckligt mycket pengar för att finansiera dessa byggprojekt, och de mindre etablissemang som de i praktiken hade råd med var inte längre tillräckligt attraktiva eller lönsamma i den hårdnande konkurrensen.
Och fortfarande hade de en inte ringa makt över liv och död i staden… ibland även inom de kasinohotell som övertogs av den nya tidens företagskonglomerat.
Några som fick uppleva det var ett rockband från San Francisco, som hösten 1969 spelade i Crown Room på The International.
De hade redan flera gånger uppträtt i TV, och omtalades allt oftare som USA:s framväxande svar på Beatles.
Men nu begick de ett misstag som abrupt skulle sätta stopp för karriären.
Där, klockan tre på morgonen i Crown Room, fick bandet syn på en kortvuxen och tämligen tunnhårig man i publiken som satt vid ett bord tillsammans med en ung, lång och vacker blondin.
Bandets ledsångare ironiserade över denna syn under mellansnacket, och gjorde sig lustig över skillnaden i såväl ålder som längd.
Den tunnhårige var Major Riddle bilden — Major var faktiskt hans förnamnhuvudägare i Dunes och en man med solida maffiakontakter efter sina många år i staden.
Han reste sig lugnt upp, gick bort till ett hörn och ringde ett samtal på en av hotelltelefonerna.
Mindre än tre minuter senare anlände managern för The International, klädd i bara morgonrock över sin pyjamas.
Han avbröt showen och kommenderade bandet att ge sig av; och inte bara från scenen, utan från Las Vegas.
En timme senare hade de lämnat staden i en hastigt hyrd bil.
När de nästa dag ringde till sin manager, upptäckte de att samtliga övriga bokningar hade ställts in — och att ingen längre var det minsta intresserad av att hyra in dem blackjack dealer average tips fortsättningen.
Strax efteråt upplöstes bandet.
En av medlemmarna erkände många år efteråt i en intervju att han ansåg att de haft tur som undkommit med livet i behåll.
När MGM Grand öppnade i december 1973 var det världens största hotellkomplex, med 2084 rum.
Där, 1980, skulle den största hotellbranden i Nevadas historia inträffa och leda till 87 dödsoffer och över 700 skadade.
Den brand som utbröt i gryningen den 21 november 1980, i elledningarna till en kompressor i en kombinerad restaurang och delikatessbutik inne på MGM Grand, blev därför inte upptäckt och kvävd i sin linda utan när brandkåren väl kom till platsen var det för sent.
Lågorna slukade lättantändliga material som tyg och plast, och avancerade på sina ställen som värst enligt den officiella rapporten efteråt snabbare än fem meter i sekunden.
Trycket från det eldklot som strax efteråt nådde lobbyn sprängde iväg MGM Grands ytterdörrar ett hundratal meter längs Strippen.
Elden och röken spred sig till hotellavdelningen via trappor, hisschakt och luftkonditioneringskanalerna, vilka alla skulle ha stängts igen om säkerhetssystemen hade fungerat — men de gjorde de alltså inte.
De flesta av dödsoffren omkom av den giftiga röken som sipprade in i rummen via ventilationen.
Inte heller fungerade brandlarmet; de som räddades blev det i många fall tack vare andra hotellgäster som trots att de flydde för livet hejdade sig och bankade på dörrarna i korridorerna.
Nere i själva kasinot på MGM Grand utspelade sig absurda scener: åtskilliga gamblers vägrade resolut att flytta på sig och spelade i stället vidare på banditerna, trots röken och lågorna i bortre delen och brandmännen som rullade ut slangar på golvet: det var en scen som påminde om orkestern ombord på Titanic som sägs ha spelat vidare trots att fartyget sjönk.
Av de 87 dödsfallen skulle det visa sig att sju inträffade i kasinot.
Andra gamblers tog sig motvilligt ut på gatan bara för att gå tvärsöver till de konkurrerande etablissemangen, där de genast återupptog sitt spelande.
Den formuleringen ådrog sig journalisternas upprörda vrede.
Det är exakt vad staden behöver; en brandchef som sätter odds.
Kerkorian köpte i stället upp Marina Hotel längre söderut på Strippen, och lät delvis riva det för att uppföra ett ännu pampigare MGM Grand med över 5000 rum — världens största hotell just då, ännu en gång — och vilket invigdes 1993: I nästa avsnitt, som blir det avslutande, berättar jag om Frank Rosenthal och hur maffians makt slutgiltigt bröts i Las Vegas!
Men så kom järnvägen och den första rangliga bebyggelsen; och sedan, under mitten av 1900-talet, utsåg maffian staden till sin personliga vasallstat och transformerade den till en nationens lekplats där vuxna kunde få utlopp för såväl sitt spelande som för andra och dunklare drifter.
Men nu hade alltså Howard Hughes anlänt till staden, och köpt på sig inte bara sex kasinon utan också mer egendomar än vad någon person någonsin gjort i hela delstaten.
För det sågs Hughes av många som en vit riddare som nu skulle frälsa Las Vegas; och mycket riktigt visade sig hans ankomst, sedd i backspegeln, vara ännu en av dessa nexuspunkter i stadens historia som på nytt skulle förändra dess öde.
Likt en spelare som sent omsider ruelsefullt vaknar till och förstår vad han ställt till med, hade Nevada och de styrande i Las Vegas insett att tålamodet hos lagstiftarna i Washington och de federala myndigheterna var på väg att ta slut.
Under Kennedyadministrationen från 1961 och framåt hängde hotet om ett nationellt förbud mot hasardspel tungt och påtagligt i luften, som en följd av insikten om hur djupt den organiserade brottsligheten egentligen infiltrerat spelbranschen.
Reaktionen blev alltså en serie ursinniga uppstramanden när det gällde vilka som i nåder skulle ges spellicenser av Nevada Gaming Commission, förutom att ett antal tidigare utfärdade licenser drogs in.
Delstatens ekonomiska överlevnad hängde helt enkelt på om man i tillräckligt hög grad skulle kunna rensa kasinona från maffians inflytande, och i denna åtgärdsplan passade Hughes utmärkt in.
Han var en respekterad affärsman, och rik nog att via sitt företag Summa Corporation kunna tvinga bort en stor del av den organiserade brottsligheten som lyckats förskansa sig så djupt i de olika ägarskikten.
Det var inte bara det att Hughes på kort tid spenderade 300 miljoner dollar, vilket gjorde honom till delstatens största arbetsgivare och markägare; han var även en sann visionär.
För honom och personerna överst i hans företagsledning var Las Vegas inte bara ett hasardspelarnas mecca, utan något större: en totalmiljö i vilken gamblingen utgjorde en del — en viktig del, men ändå bara en del.
Hughes tillämpade en investeringspolitik i syfte att bygga upp och marknadsföra Las Vegas som det totala semestermålet, med behagligt klimat, underhållning, komfortabla hotellsviter, golf och glamour som dragplåster, plus spelandet som grädde på moset.
Dessutom förutsåg Hughes en framtid i vilken Las Vegas inte bara blackjack dealer average tips dra besökare från huvudsakligen Los Angeles och resten av Kalifornien som dittills, utan från hela världen i takt med att det ökande jetflyget skulle skapa allt större turistströmmar.
En ny tid Och med Howard Hughes, som skulle ha köpt upp ännu flera av stadens kasinon om inte USA:s antitrustlagar satt stopp för det, kom också ett nytt synsätt på hur ett kasino skulle skötas — på gott och ont.
En sak som inte bara maffian hade lärt sig med tiden, var att det gällde att anställa den bäste kasinomanager som går att köpa för pengar.
De bästa kom att under maffians tid bli legender i Las Vegas: som Sandy Waterman på Caesars Palace, Philip Bader på Desert Inn, Moe Kleinman på Stardust och Chester Simms på Flamingo.
En bra kasinomanager var med överallt, lade genast märke till när inkomsterna i någon del av kasinot började sjunka, och hade befogenheter att skicka ett privatplan för att hämta etablissemangets mest värdefulla highrollers från var som helst i USA, låta dem spela på kredit när de väl anlände, och ordna fram en låda kubanska cigarrer trots importförbudet eller köpa dem en Cadillac i födelsedagspresent… men han kunde också ordna så att en blackjackdealer togs av skiftet när som helst, kördes en mil ut i öknen, fick alla tio fingrarna krossade och sedan lämnades naken för att försöka ta sig tillbaka bäst han kunde, allt under begrundan av de marker han inte skulle ha försökt smussla undan.
Den kanske mest kände av alla kasinomanagers under maffians storhetstid var Carl Cohen bilden t.
Under Cohens tid blev The Sands det mest välskötta kasinot i staden, och en kassako för maffian.
Men så, i början av 1967, såldes The Sands till Howard Hughes; och Carl Cohen, som under mer än ett årtionde i princip varit diktator med nära nog absolut makt, fann sig plötsligt reducerad till att vara inte mycket mera än en vanlig tjänsteman.
Cohens agerande som manager granskades nu noga av de nya bokhållare som Hughes handgångne man Bob Maheu anställt, och varje utgift över 10.
Den servicen hade präglat större delen av Las Vegas i årtionden, men kretsen runt Hughes var devota mormoner och fast beslutna att sätta stopp för ett så syndfullt beteende.
Ytterligare något som Hughes lät introducera, först på The Sands och sedan på sina övriga kasinon, var modern övervakningsutrustning — sådan teknologin nu var i slutet av 1960-talet — i kombination med datoriserade analyser av vad de olika borden drog in per skift och per dygn.
I dag är dylikt vardagsmat på kasinon världen över och i betydligt mera sofistikerad tappning.
Som nymodighet under Hughes ledde det dock till att arbetsmoralen på The Sands inledningsvis sjönk drastiskt.
Cohen-Sinatra, 1-0 Och så var det affären med Frank Sinatra, som på 1960-talet var den utan konkurrens störste showbusinesspersonligheten i hela Las Vegas.
Elvis Presleys mellanhavanden med Las Vegas hade för övrigt haft sina sidor.
Nästa gång Elvis kom till Las Vegas, 1963, var det dock i en helt annan situation.
Hans eskapader med inte bara ett ton unga lokala skönheter utan även romansen med sin svenskfödda motspelerska Ann-Margret var hett skvallerstoff i pressen.
När Elvis väl gifte sig med Priscilla Beaulieu 1967 var det förstås i Las Vegas, och 1969 fanns inget namn större än hans i staden.
Inför hans serie konserter det året, på det då nybyggda International som i dag är Las Vegas Hilton, lät hotellet bygga ett vräkigt penthouse speciellt för honom och hans följe uppe på trettionde våningen.
Det var ett ställe som han sedan skulle ha till hands livet ut när han var i staden: De två största artisterna i Las Vegas i slutet av 1960-talet var alltså Elvis Presley och Frank Sinatra, där den senare till skillnad mot Elvis var solitt lierad med den organiserade brottsligheten.
Sinatra hade dessutom tidigare varit delägare i kasinot The Sands, som jag skrivit om i ett föregående avsnitt, men 1963 tvingats sälja sin andel efter att ha fått sin spellicens indragen på grund av sina maffiakontakter.
Sinatra fortsatte dock att uppträda som publikdragande artist på The Sands, men nu bestämde sig den nye ägaren Howard Hughes för att göra sig av med honom.
Skälet till det var ren och rå hämndlystnad.
På 1940-talet hade Hughes och Sinatra bägge och samtidigt uppvaktat skådespelerskan Ava Gardner… … men hon valde till sist Sinatra som hon gifte sig med, och det var något som den förbittrade Hughes aldrig någonsin förlåtit med åren.
Nu hade han chansen att ge tillbaka, och lät därför ordern om att sparka Sinatra gå ut till sina närmaste män; men det skulle göras på ett sätt som samtidigt förolämpade denne.
En av Sinatras många svagheter i livet var att spela blackjack för höga insatser.
Det gjorde han som regel på kredit, och kunde signera skuldsedlar för så mycket som 100.
Det var dock inte alltid som Sinatra betalade av på dessa, men hänvisning till att hans blotta närvaro på The Sands regelmässigt blackjack dealer average tips in andra highrollers.
Överhuvudtaget var Sinatra — till höger på bilden nedan, i sällskap med Dean Martin — känd för en ofta blackjack dealer average tips attityd och många vredesutbrott gentemot personalen på de kasinon han besökte, och det så snart han inte fick den service eller den tur vid spelborden han ansåg sig vara berättigad till.
Under maffians styre på The Sands hade det gått för sig, men nu hade stället en ny ägare.
Det åstadkom exakt den önskade effekten: när en förödmjukad Sinatra inför andra gäster på The Sands fick sig nyheten meddelad vrålade han ut otryckbara förolämpningar så att det hördes över hela kasinot, och stormade in på kaféet Garden Terrace där managern Carl Cohen just då satt med några VIP-gäster.
Sinatra grep en stol och kastade den mot Cohen som han trodde var den som stoppat hans kreditspel; det hade inte hunnit falla honom in att ordern kunde ha kommit från högre upp.
Stolen missade med en hårsmån.
Cohen som vägde närmare 150 kilo, var bred som en ladugårdsdörr samt hade ett förflutet inom boxning reste sig blixtsnabbt upp, och däckade den kortvuxne och spinkige Sinatra med en högerkrok som slog ut två framtänder.
Sinatra fördes från kasinot av sin livvakt Jilly Rizzo, som inte hade vågat ingripa mot Cohen och hopen av beväpnade säkerhetsvakter.
Att Sinatra skulle genomföra sina två föreställningar samma kväll var inte att tänka på, utan i stället ordnade Rizzo skjuts till McCarran Airport, där ett privatplan fick flyga Sinatra tillbaka till hans hem i Bel Air samt till en väntande tandläkare.
The Sands var ett förhållandevis litet etablissemang.
Inom en timme hade nyheten om slagsmålet nått varenda städerska och diskplockare, för att inte tala om gästerna.
Man lyckades snabbinkalla komikern Alan King, som fick hoppa in för Sinatra redan samma kväll.
I personalmatsalen hade dessutom någon satt upp en affisch föreställande Frank Sinatra, men med två framtänder svärtade så att de såg ut att saknas, och nedtill ritat dit devisen CARL COHEN FOR PRESIDENT.
Det skulle dröja flera år innan Sinatra satte sin fot på Sands igen.
Caesars Palace var snabbt framme och kontrakterade Sinatra för att uppträda där i stället, och till en högre lön än vad han haft på Sands.
Sinatra hade dessutom direkt tagit upp Cohen-incidenten med maffians outside man i staden, Johnny Roselli, och krävt upprättelse.
Hade det varit ett eller två årtionden tidigare, hade maffian agerat resolut och tvingat Cohen till en förödmjukande avbön; men nu var Roselli medveten om vilken makt Hughes och Maheu representerade i staden, och ville inte heller göra något åt sin mångårige vän Cohen.
Det var ett tidens tecken, så gott som något, på hur den verkliga makten i Las Vegas var på väg att gå den organiserade brottsligheten ur händerna.
I nästa avsnitt: Uppfinningen som slutgiltigt sänkte maffian!
Det hade hunnit bli 1960-talet i Las Vegas, och maffian insåg med smärtsam klarsyn att de nu befann sig i utförsbacken.
Ändå klamrade de sig fast vid staden, via existerande ägarförhållanden, via de allt mer uttunnade men dock fortfarande existerande leden av inside men, och via enstaka myndighetspersoner de alltjämt kunde influera.
Och helt uttömda på resurser och dådkraft var de inte ännu: det kanske sista stora byggprojektet där de kom att få ett dominerande inflytande blev Caesars Palace.
Det är få kasinon som så präglat imagen av Las Vegas, och har förekommit i så många filmer som utspelat sig i Las Vegas, som just Caesars Palace.
Under ett besök 1961 i Las Vegas gick Sarno runt på flera av de existerande etablissemangen, men kände sig långt mindre än imponerad.
I sin fantasi lät sig Sarno inspireras av sin uppfattning om antikens Rom.
Resultatet skulle därför komma att bli det mest överdådiga och vräkiga bygge som Las Vegas dittills hade skådat, och det med mycket bred marginal.
Fortfarande ville dock ingen bank låna ut pengar i den storleksordning Sarno och hans kompanjon Nate Jacobsen räknade med att de behövde för projektet, så de vände sig på nytt till Jimmy Hoffa och Teamsters pensionsfond.
Medan projektet pågick föll Hoffa 1964 till sist offer för FBI och IRS efter ett flertal utredningar om korruption, bedrägeri och skattebrott, och dömdes till tretton års fängelse.
Rader av överklaganden ledde till att domen inte verkställdes förrän 1967.
Misstankarna har dock aldrig kunnat helt bevisas.
Hoffa inledde nu en egen kampanj för att försöka återta ordförandeskapet i Teamsters Union, vilket inte sågs med glädje av gangsterbossarna som vid det här laget betraktade honom som en belastning.
Den 30 juli 1975 försvann Hoffa spårlöst från parkeringsplatsen utanför en restaurang i Detroit, dit han enligt uppgift kommit för att träffa maffialedarna Tony Giacalone och Anthony Provenzano.
Hoffas kropp har ännu blackjack dealer average tips dag inte återfunnits.
Femtiotusen glas champagne Sarnos vision bröt ny mark, både mentalt och bokstavligen.
När väl invigningskvällen randades den 5 augusti 1966 var uppfarten kantad av cypressträd som flugits in från Italien, fontänerna sprutade en och en halv miljoner liter vatten i minuten, och för vad marmorkopiorna av alla berömda antika statyer kostat hade Sarno kunnat köpa sig ett eget land i tredje världen.
Det var Sarno som insisterade på att även hotellpersonalen skulle klä sig stilenligt: servitriserna gick i togor med ena axeln bar, och vakterna var iförda harnesk och svärd som romerska soldater.
Enbart invigningskvällen, där det konsumerades två ton filet mignon och över femtiotusen glas champagne, gick löst på en miljon dollar — och det i dåtidens penningvärde, när det fortfarande gick hundra cent på en dollar.
Men Sarno hade satsat rätt: inom en månad drog Caesars Palace in så mycket pengar dagligen att man till att börja med inte hann med att räkna sedlarna efter varje skift; istället tvingades man sortera upp dem efter valörer och väga dem.
En miljon dollar i 100-dollarssedlar väger cirka 9 kilo, om du nu undrar: Under det påföljande årtiondet skulle Caesars Palace hålla ställningen som världens mest lönsamma kasino, och en icke föraktlig andel av de pengarna lyckades, trots nitet från Nevada Gaming Control Board, FBI, IRS och den lokala polisen, faktiskt leta sig ned i gangsterfickor så långt borta som i Chicago och New York.
Caesars Palace blev inte bara maffians sista stora projekt.
Det banade också vägen för alla hårt tematiserade efterföljare med mer eller mindre outrerad arkitektur och inredning, som Bellagio, Luxor, The Mirage, MGM Grand, Wynn, New York New York, Paris och så vidare.
Favoritspelet var dock craps, där han kunde satsa 10.
Finansieringen gick emellertid i stöpet, eftersom inte ens Teamsters hade de pengamängderna att låna ut.
Sarno själv avled några år senare i hjärtattack; uppe i sin favoritsvit på Caesars, bör tilläggas.
En man kommer till staden Men det som under tiden skulle förändra Las Vegas i grunden, fick en tämligen obemärkt start.
I gryningen den 27 november 1966 stannade ett specialtåg i utkanten av staden.
Ur den bakersta vagnen bars en bår med en skäggig man på, och lastades in i en väntande skåpbil som körde iväg med släckta strålkastare.
Det var den stillsamma ankomsten för en man som i hög grad skulle bidra till att köra maffian på porten, och ännu en gång revolutionera staden.
Hans namn var Howard Robard Hughes, och han var USA:s rikaste person.
Hughes var mycket känd som industrimagnat och våghalsig pilot, samt på intet sätt främmande för Las Vegas.
Redan på 1940-talet hade han börjat besöka staden, och gjort sig känd som en highroller på flera kasinon.
Han långtidshyrde sviter på både The Last Frontier och Flamingo för att de alltid skulle stå redo för honom, och köpte dessutom en ranch i Nevada som han dock aldrig skulle sätta sin fot på under hela sitt liv.
Trots i princip obegränsat med pengar var han dock oftast notoriskt slarvigt klädd i gymnastikskor och en säckig vindtygsjacka.
När han gick genom ett kasino brukade oinvigda besökare ta honom för en luffare, ända tills de lade märke till hans livvakter.
Hughes var emellertid mycket populär i Las Vegas på 1940- och 1950-talen: han dricksade alltid personalen rikligt, och de kvinnor han umgicks med fick undantagslöst dyrbara presenter nästa dag om de hade varit generösa med sina gracer.
Men 1966 hade Howard Hughes faktiskt kommit till Las Vegas av ett speciellt skäl: för att göra staden till sitt privata kungadöme.
Den 3 maj samma år, 1966, hade Hughes mottagit den största check som någonsin skrivits ut på en privatperson i världshistorien: 546.
Det var ersättningen för att han tvingats sälja sin andel i flygbolaget Trans World Airlines, efter en lång och bitter maktkamp med de övriga delägarna.
Lägg den summan till vad han redan förfogade över, och Howard Hughes var en av de fem eller tio rikaste personerna på planeten.
Hade han hypotetiskt cashat den checken i en bank och satt in pengarna på ett vanligt link då, skulle han ha fått motsvarande över en kvarts miljon kronor om dagen i ränta under resten av sitt liv.
Hughes hade dock ett problem; han hatade allt vad skatter hette, och tack vare sina affärsjurister hade han inte betalat en cent i federal skatt under de föregående sjutton åren.
Hans check på över en halv miljard dollar stod emellertid nu i begrepp att förmögenhetsbeskattas hårt av IRS, eftersom pengarna inte utgjorde ett i lagens mening arbetande kapital.
Till råga på allt låg han i skilsmässa från filmstjärnan Jean Peters bilden nedanoch ville komma bort från Kalifornien där han just då bodde.
Och vad kunde man spendera en halv miljard dollar på?
I jämförelse framstod både Teamsters pensionsfond och maffians resurser som kaffepengar.
Howard Hughes bestämde sig för att göra Las Vegas till sitt nya hem, hjälpt i sitt beslut av att Nevada hade betydligt förmånligare skattelagar för såväl privatpersoner som företag.
Dessutom hade Nevada nyligen ändrat lagen, och tillät nu förutom privatpersoner även företag att få en spellicens — efter vederbörlig granskning, som alltid, av dess ägarskikt.
Den skåpbil som hämtade Hughes i gryningen den 27 november vid järnvägsspåren körde honom raka vägen till Desert Inn.
Alla hotellets lyxsviter låg på de två översta våningarna, och såväl nyårspartyt som den årliga stortävlingen Players Championship Golf Tournament skulle snart äga rum.
Det fanns alltså inte plats för de highrollers som var på ingång.
Visst betalade Hughes och hans entourage en rundligt tilltagen hyra — 26.
Moe Dalitz och hans kumpan Ruby Kolod ordnade ett möte med Robert Maheu bildenHughes närmaste man, före detta FBI-agent och den som i praktiken ansvarade för den dagliga skötseln av Hughes huvudbolag Summa Corporation.
Maheu ringde upp Johnny Roselli, maffians outside man i staden, och bad honom artigt men bestämt att ordna upp problemet.
Roselli var en av de få gangsters i staden som hade mera makt än Dalitz, och övertalade nu under ett långt möte den senare att hålla sig lugn.
Under tiden bestämde sig Hughes för att han ville köpa Desert Inn, och övertog till slut stället för 13,2 miljoner dollar.
Det skulle bli inledningen till den största köpfest Las Vegas någonsin upplevt.
Och som det inte räckte med detta gigantiska monopolspel, köpte han också ett ansenligt antal av delstatens guld- och silvergruvor, en flygplats norr om staden, några motell och restauranger samt flera tiotusentals tunnland ödetomt i utkanten av Las Vegas, vilket i ett slag gjorde honom till Nevadas störste landägare.
Hotellkasinona som Hughes förvärvade i Las Vegas, med undantag för Silver Slipper, hade två saker gemensamt: den ökände gangsterbossen Meyer Lansky var i bakgrunden delägare i samtliga; och de hade alla haft lån tagna genom Teamsters pensionsfond.
Att Hughes köpte även Silver Slipper är en historia för sig.
Det var ett litet privatägt kasino som låg tvärsöver gatan från Desert Inn och The New Frontier, och hade en speciell reklamskylt: en jättestor högklackad damsko, klädd med hundratals bitar spegelglas, och som på en hög stång utanför roterade runt dag som natt.
Reklamskylten höll efter ett tag på att driva Howard Hughes till vansinne: han led av sömnlöshet, och den roterande spegelbesatta damskon kastade virvlande ljusreflexer in i hans sovrum dygnet om.
Till slut skickade Hughes sin handgångne man Robert Maheu för att köpa Silver Slipper av ägarinnan Claudine Williams.
Det kostade Hughes 5.
Samma logik dikterade att Howard Hughes även köpte TV-stationen KLAS i Las Vegas.
När han inte kunde sova tittade han på de filmer den visade nattetid, men blev missnöjd med utbudet och fick sina medhjälpare att ringa så gott som varje kväll för att klaga på repertoaren.
Till slut löste han problemet genom att köpa stationen för 3.
De tre filmerna valde Hughes personligen ut inför varje kväll, ofta med ändringar i sista minuten vilket fick mängder av personer att klaga på att man utannonserade en film men sedan visade en annan.
KLAS har gått till historien som den sannolikt enda TV-stationen i världen vars programutbud anpassats till en enda tittare: ägaren Howard Hughes.
Början till slutet Varför gick då maffian med på att sälja så många av sina pengamaskiner?
Helt enkelt för att de visste att deras storhetstid i Las Vegas var över.
Många av bossarna var faktiskt redo att göra sig av med sina investeringar.
En del var gamla och ville dra sig tillbaka; andra fruktade helt enkelt att om de fortsatte sin verksamhet skulle de vilken dag som helst kunna bli föremål för ännu en räd och ännu en undersökning, arresterade och dömda till fleråriga fängelsestraff.
Trycket från FBI, IRS och ett Nevada Gaming Control Board som nu bestämt sig för att göra Las Vegas till ett tryggt ställe för hederliga skattebetalare, fortsatte obönhörligen att växa.
Och ett antal av familjemedlemmarna insåg att det kanske var sista chansen att få någon att betala kontant utan att knysta, och ofta ett högre pris än vad egendomen egentligen var värd.
Howard Hughes skulle innebära början till slutet för maffian i Las Vegas; men hans epok medförde dessutom lanserandet av det moderna synsättet på hur ett kasino ska drivas, när han släppte lös en armé av revisorer och datorprogrammerare inom sitt ekonomiska imperium.
Och om hörnet väntade dessutom något annat: lanserandet av den tekniska uppfinning som slutgiltigt skulle knäcka maffians makt i staden.
Bakom varje framgångsberättelse finns oftast åtminstone en bra idé.
Maffians, i den organiserade brottslighetens strävan efter att ta kontroll över de framväxande kasinona i Las Vegas och deras lukrativa strömmar av kontanter, låg i att använda sina icke föraktliga tillgångar som investeringskapital.
Under en epok som sträckte sig från tidigt 1940-tal och ända in på 1970-talet — i en tid före skräpobligationernas och subprimelånens tidevarv, när USA:s banker, försäkringsbolag och låneinstitut inte ens drömde om att låna ut pengar till något så suspekt samt moraliskt besudlat som gamblingindustrin — fanns maffian där som en villig ekonomisk partner, och ställde sällan några besvärande frågor om de tilltänkta kompanjonernas vandel.
Den verkliga jackpotten när det gällde kapitaltillgångar utgjordes av pensionsfonden inom Teamsters Union, alltså fackföreningen för USA:s transportarbetare.
Den som från början hade inlett samarbetet härvidlag var Meyer Lansky, som redan 1949 etablerat kontakt med den genomkorrupte Jimmy Hoffa bilden inom Teamsters.
Det obestridliga faktum att maffians investerande i och skötsel av kasinona direkt och indirekt gav tiotusentals människor — cocktailservitriser, elektriker, städerskor, byggjobbare, kassörskor, dealers — arbete, gjorde också att man i Las Vegas länge hade en överraskande överslätande inställning till den makt de hade och de brott de begick.
Lika obestridligt var att stadens rykte som en fristad för den organiserade brottsligheten perverst nog bidrog till dess attraktionskraft och glamour, bland de många som kittlades av bilden av laglösa män vars pengar kunde köpa dem lyxliv, makt och vackra kvinnor.
Till den airen av glamour bidrog också att Las Vegas alltmer kom att förknippas med gästande celebriteter, och då inte minst sådana som gifte sig i något av stadens många kapell: Rita Hayworth och Dick Haymes 1954, Paul Newman och Joanne Woodward 1958, Mary Tyler Moore och Grant Tinker 1962, Jane Fonda och Roger Vadim 1965, och så förstås det mest omskrivna paret av dem alla, Elvis Presley och Priscilla Beaulieu som den 1 maj 1967 växlade ringar — för att nu bara ta ett litet, litet axplock.
Las Vegas blev dessutom vid denna tid allt populärare som inspelningsplats för olika Hollywoodfilmer.
Självmord med bakbundna händer Verkligheten bakom kulisserna var förstås en annan och brutalare, i den kedja av korruption som fortsatte att breda ut sig i Las Vegas — men vinden var nu på väg att vända.
Ett ökande tryck mot maffian från FBI och amerikanska skatteverket IRS gjorde att gangsterfamiljerna tvingades bita ihop inför de förluster som uppstod när myndigheterna gång på gång gjorde gryningsräder mot Tropicana, Frontier, Flamingo och flera andra kasinon, konfiskerade miljonbelopp och fick många mellanchefer dömda till fleråriga fängelsestraff.
Maffian svarade med att vara totalt hänsynslös om man befarade att någon i leden skulle ge efter, byta sida och överlämna sig till vittnesskyddsprogrammet.
Åtminstone löd formuleringen så i polisrapporten; det faktum att han hittades hängande från en takbjälke i sin källare, med händerna bakbundna, hade uppenbarligen ingen påverkan på rättsläkarens slutsatser.
Det hade inte heller skottskadorna i bröstet och ryggen, trots frånvaron av något skjutvapen i huset.
Greenbaums öde En annan som kom att sluta illa var Meyer Lanskys gamle trotjänare Gus Greenbaum, som efter Bugsy Siegels död hade fått överta Flamingo och förvandlat det till en vinstmaskin för maffian.
År 1955 bestämde sig Greenbaum och hans fru Bess för att pensionera sig, och lämnade därför Flamingo efter åtta år vid rodret och flyttade till Phoenix i Arizona.
Hans tid med golf och eftermiddagsmartinis blev dock inte långvarig.
Gus vägrade, och talade om för Lenore och Charlie att det bara var ett tomt hot från maffians sida.
Två kvällar senare kom Charlie hem, och hittade Lenore strypt i sovrummet.
Gus visste att han inte längre hade något val, utan återvände till Las Vegas för att installera sig i chefsvåningen på Riviera.
Kasinot var då på gränsen till bankrutt, förorsakat av den grupp från Miami som övriga delen av maffian just lyckats kicka ut.
Dyrbar sprit hade försvunnit i mängder, privata lyxbilar hade satts upp på räkningar som skickades till kasinot, och som om inte det var nog hade Miamiägarna själva spelat hårt och högt kväll efter kväll på Riviera, samt helt enkelt rivit skuldsedlarna gällande förlusterna.
Greenbaum visste hur man tog itu med sådana problem; under sin tid som chef för Flamingo hade han varit fruktad av samtliga sina anställda, och det med rätta.
En dealer som försökt smussla undan marker där hade fått bägge händerna krossade i ett skruvstäd, och en kassörska som ertappats med en hundradollarssedel hon inte kunde förklara existensen av hade slagits halvt ihjäl med ett basebollträ — för att bara nämna två exempel.
Greenbaum kallade in ett antal hårdingar till mellanchefer han jobbat med tidigare: Joe Rosenburg, Moey Sedway, David Berman och några till.
Det gjorde underverk, och snart var Riviera ännu en kassako för maffian.
Greenbaum fick dock betala ett högt pris: hans ohälsa — ett skäl till att han velat pensionera sig — förvärrades hastigt under de följande åren.
Han missbrukade sprit, heroin och prostituerade i allt större mängder, och värst av allt var att han började spela craps om stora summor.
Till sist hade han gjort slut på de över två miljoner dollar han lagt undan för sin ålderdom, och begick den svåraste av alla synder mot sina maffiakumpaner i Las Vegas: han började smussla åt sig pengar.
Via spioner nådde ryktena om Greenbaums förehavanden Accardos öron.
På grund av de tjänster Greenbaum gjort maffian under åren, ville Accardo ändå ge honom chansen att komma undan.
Accardo skickade därför i oktober 1958 sin handgångne samt mycket fruktade man Marshall Caifano, som sökte upp Greenbaum på Riviera och gav honom beskedet att lämnade denne såväl kasinot som staden inom 24 timmar, skulle man dra ett streck över alltihop.
Han visste att han låg illa till, litade inte på Accardos erbjudande och ansåg sig vara säkrare i Las Vegas där maffian som grundregel undvek mord; ändå anställde han några livvakter, för säkerhets skull.
Maffian bidade tålmodigt sin tid.
Bess hade ett halvår tidigare återvänt till Phoenix, och i början av december tog sig även Gus dit för att fira Thanksgiving.
På morgonen den 3 december 1958 hittades Gus och Bess Greenbaum i sitt sovrum i villan i Phoenix.
Huvudena hade sågats loss med ett fintandat verktyg, och låg snyggt och prydligt paketerade i plastpåsar tre meter från kropparna.
Maffian hade ännu en gång tagit hand om saker och ting, på sitt eget sätt; och i det ingick sällan en offentlig avtackning samt en guldklocka med inskription som pensioneringsgåva.
En mera positiv händelse inträffade året efter, 1959: längs det som varit US Highway 91 men redan då kommit att kallas för The Strip, satte man upp skylten med texten WELCOME TO FABULOUS LAS VEGAS NEVADA.
Den som skapade detta ikoniska neonmonster var Betty Willis, formgivare på företaget Western Neon.
I en stad som sällan visat någon respekt för sin historia, lyckades hon med den skylten uppnå något som få andra enskilda skyltar någonsin uppnått: världsberömmelse.
Inte bara har den avbildats på askfat, kortlekar, nyckelringar, pokermarker, t-tröjor och till och med kondomer, den har också kopierats och travesterats från Argentina till Zimbabwe.
Dessvärre inregistrerade hon aldrig någon upphovsrätt, och fick därför aldrig någon royalty på de intäkter som skylten inbringat, utan tvingades under sina sista år — Betty Willis gick bort nu i april, 92 år gammal — att leva på socialbidrag.
Det var just Caifano bilden som 1957 av Chicagofamiljerna hade utsetts till gemensam outside man när man bestämt att Las Vegas inte längre skulle vara en öppen stad se föregående avsnitt.
Under sina tre år på den posten hann den patologiskt våldsbenägne och fullkomligt humorlöse Caifano ta livet av sammanlagt omkring 50 människor, en siffra som till och med de hårdaste maffiacheferna ansåg vara bortom alla proportioner; Caifano var helt enkelt villig att döda för minsta uppfattade oförrätt.
Det som fick bägaren att rinna över för maffian när det gällde Caifano inträffade i maj 1960.
Caifano hade då besökt El Rancho, hade under deras kvällsshow fått för mycket att dricka, och därför uppträtt synnerligen ohyfsat.
El Ranchos dåvarande ägare Katleman ingrep personligen, och lät sina vakter avhysa Caifano till parkeringsplatsen utanför kasinot.
Det tog denne som en personlig förolämpning; han, maffians hitman nummer 1 i staden, dumpad på baksidan som vilket fyllo som helst?
Den 17 juni, tre veckor senare, brann El Rancho ned till grunden.
Man inte bara misstänkte mordbrand, utan att så var fallet fastslogs för en gångs skull i den officiella polisrapporten.
Inga av gästerna blev dock skadade, utan man hann få ut dem i tid.
En som både bodde där den natten och dessförinnan hade uppträtt i El Ranchos showroom var den kände komikern Red Skelton; han hade sinnesnärvaro nog att få med sig kameran och ta några dramatiska bilder av storbranden, som han sedan tjänade pengar på när de publicerades i tidningar från kust till kust.
Några medlemmar från andra kasinon på Strippen hade ett diskret möte med ägaren Katleman, och övertalade denne att ta försäkringspengarna och lämna Las Vegas.
Det gick Katleman till sist med på, även om det tog över ett halvår innan han flyttade till Los Angeles; andra inom maffian skulle med tiden komma att återuppbygga El Rancho.
Maffian arrangerade ännu ett internt möte, kom fram till att Caifano inte längre var önskvärd på sin position, och diskuterade en eventuell avrättning av honom.
Till sist beslöt man sig dock för att förflytta denne tillbaka till Chicago där man ansåg att han fortfarande behövdes, och ersatte honom med Johnny Roselli bilden.
Roselli som ny outside man var ett mycket bättre val.
Även om denne inte heller drog sig för att vid behov avrätta enstaka personer som ansågs stå i vägen för familjernas intressen, var han i grunden en slipad diplomat med förmågan att oftast jämka samman olika åsikter utan onödig blodsspillan.
Och Caifano måste i efterhand ha haft en insikt om att hans liv för en stund låg i vågskålen — när han väl återinstallerats i Chicago tog han det betydligt lugnare än han hade gjort i Las Vegas.
I nästa avsnitt: Mordet som skakade världen!
Maffian var nu i slutet av 1940-talet del- eller huvudägare till tre kasinon i Las Vegas: El Cortez, Flamingo och Thunderbird, förutom att enstaka medlemmar och bossar — med Meyer Lansky i spetsen — också hade smärre affärsintressen i några etablissemang i Downtown.
Men maffians storhetstid i staden hade alltså bara börjat.
Dalitz var kortvuxen, med en stillsam framtoning och lågmäld, vänlig röst.
Han hade också ett genuint avväpnande leende, till den grad att andra ibland glömde bort att man definitivt inte blir mångmiljonär och ägare till flera kasinon i Las Vegas enbart genom sin blackjack dealer average tips />Dalitz var dessutom känd för att alltid leverera det han utlovade, på gott och ont.
En ofta återgiven och fullkomligt sann anekdot om Moe Dalitz handlar om när han i början av 1964 konfronterade boxaren Sonny Liston, som just då var regerande världsmästare i tungvikt, i baren på Beverly Rodeo Hotel i Los Angeles.
Liston var vid tillfället rejält berusad, och gick fram till Dalitz och hojtade att denne inte längre var så tuff, när han inte var på hemmaplan i Las Vegas.
Dalitz var då 65 år gammal, och nådde bara upp till brösthöjd på den jättelike Liston vars ökända knytnävar dessutom var av modell julskinkor.
För om du inte gör det, kommer jag att pallra mig upp från golvet och ringa ett samtal.
Och då kommer du att dö mycket långsamt i natt.
Han gick raka vägen tillbaka till sitt rum på Beverly Rodeo Hotel, packade sina väskor och checkade ut några minuter senare.
Åsikten bland de närvarande var att Dalitz vunnit på teknisk knockout.
Morris Dalitz hade fötts 1899 i Boston, men några år senare flyttade familjen till Cleveland.
Hans far etablerade ett tvätteri där, och det var också avsikten att det var inom den branschen som unge Moe skulle få sin karriär — men så, året 1920, inleddes förbudstiden i USA och med den kom också helt nya affärsmöjligheter för en entreprenör som Dalitz.
Under 1920-talet utvidgade Dalitz sin legala verksamhet till att omfatta en hel kedja av tvätterier, men de skåpbilar som for kors och tvärs genom Cleveland med lakan och skjortor fungerade samtidigt som en utmärkt front när det gällde att sköta spritsmugglingen.
Dalitz hade också lyckats etablera ett fruktbart samarbete med den italienska maffian som hade sitt centrum i stadsdelen Little Italy på Clevelands Eastside, vilket skulle komma att bli viktigt för hans fortsatta karriär.
I sitt lilla imperium ägde Dalitz även andelar i två stålbolag, ett järnvägsbolag och till och med ett glassföretag, samt också fem illegala spelklubbar runtom i Cleveland: Mound Club, Pettibone Club, The Jungle Inn, Beverly Hills Club — interiören i den sistnämnda ses på bilden här — och The Lookout House.
Deras samarbete kom att inledas 1949, när Teamsters Union begärde femdagarsvecka för sina tvättbilschaufförer och dessutom hotade med strejk.
Tvätteriägarna, där Moe Dalitz ingick, vägrade gå med på fackets förslag och förhandlingarna gick i stå.
Dalitz tog då direktkontakt med den genomkorrumperade Hoffa, 25.
Tjugofemtusen dollar var ingen anmärkningsvärd affär för vare sig Hoffa bilden eller Dalitz, men denna första överenskommelse skulle komma att leda till mycket större ting ett årtionde in i framtiden: multimiljondollarlån från pensionsfonden inom Teamsters Union, för att finansiera ett antal maffiakontrollerade etablissemang i Las Vegas i en tid när ingen bank med självaktning drömde om att låna ut pengar till något så suspekt som ett kasinobygge.
Maffians storhetstid Moe Dalitz var vid det här laget väl medveten om de affärsmöjligheter som Las Vegas erbjöd, och hade börjat se sig om efter ett fotfäste där.
Hans chans kom under hösten 1949, när hotellprojektet Desert Inn fick överges av byggjobbarna efter att pengarna tagit slut.
Ägaren Wilbur Clark hade kört sina tillgångar i botten, men blev kontaktad av Dalitz som på omvägar hade hört talas om hur det låg till — och med en drös maffiakontanter i utbyte mot 66% delägarskap i Desert Inn, till Dalitz och tre av hans kumpaner från Cleveland, kunde projektet fullföljas och öppna den 24 april 1950 som det sjätte gamblingetablissemanget på The Strip.
Därmed kan man med fog säga att maffians gyllene era i Las Vegas hade infallit… eller de mörkaste åren i stadens historia, beroende på vem som berättar om epoken.
Under samma årtionde växte stadens befolkning från cirka 45.
Det enda anmärkningsvärda hacket i tillväxtkurvan kom 1951, när Kefauverförhören hölls.
Se föregående avsnitt om maffians historia.
En tid under och efter hukade sig då maffian, av osäkerhet om i vilken riktning opinionsvinden blåste och hur långt polisen och FBI skulle kunna tänkas gå.
Självaste Moe Dalitz blev inkallad och förhörd av senatorn Estes Kefauver, men klarade sig bra i munhuggandet när det gällde de vid det här laget preskriberade brotten från yngre dagar.
Åsikterna var dock delade.
Lönerna i 1950-talets Las Vegas var därtill legendariska: med tre eller fyra kasinobyggprojekt på gång samtidigt och brist på arbetskraft blackjack dealer average tips en utbildad elektriker, snickare eller rörmokare tjäna dubbelt så mycket där som någon annanstans i USA.
Dessutom var onekligen en del av de personer som maffian tillsatte på olika poster duktiga på sina jobb.
En som efteråt talat om maffians storhetstid med nostalgi i rösten är Debbie Reynolds bildenberömd skådespelerska på den tiden och dessutom delägare i ett av hotellen i Las Vegas.
Att förlägga sitt tilltänkta gamblingpalats till en plats utanför stadsgränsen skulle dessutom ha en mycket viktig fördel ur Siegels synpunkt: det skulle göra honom oberoende av inflytandet hos de fiender som tidigare hade hindrat honom själv från att ta över El Cortez.
En tid efter krigsslutet övertalade Siegel både sin chef Meyer Lansky och Lucky Luciano att låna ut sammanlagt en miljon dollar till honom.
Han övertog därefter ett misslyckat byggprojekt ute längs US Highway 91: ett som initierats av Los Angelesmagnaten Billy Wilkerson, ägare inte bara till tidningen Hollywood Reporter utan också till flera lyxiga klubbar på Sunset Boulevard.
Wilkerson hade plöjt ned 600.
Siegel utgick från dennes halvfärdiga byggskelett, och drev sedan byggarna till vansinne med den ena extravagansen efter den andra samtidigt som månaderna gick och utgifterna sköt i höjden: en miljon utlånade dollar från maffiakollegorna blev till två, sedan tre och fyra, och slutligen till oerhörda sex och en halv miljon dollar: Men Bugsy var som sagt en man driven av en vision.
Hans anläggning skulle erbjuda inte bara gambling i överdådig miljö utan också ett vräkigt showroom, swimmingpool, tennisbanor, souvenirbutiker, gym, en golfbana, ridstall, lyxsviter med extrastora sängar och till och med ett vattenfall i lobbyn.
Virginia Hill gjorde två europaresor under tiden, och Lansky och Luciano misstänkte att hon vid minst ett av tillfällena haft med sig en resväska full med kontanter som nu stoppats in på ett hemligt schweiziskt bankkonto i Siegels namn.
De hade inga konkreta bevis, men blotta misstanken var nog.
Konferensen i Havanna Den 25 december 1946, dagen innan Flamingo skulle öppna, höll maffian en konferens på Hotel Nacional i Havanna.
En som dock inte hade fått någon inbjudan var Benjamin Siegel.
Kuba var under den genomkorrupte diktatorn Fulgencio Batista ett ställe där den amerikanska östkustmaffian mer eller mindre kunnat husera fritt i många år; och framför allt kontrollerade de alla kasinon på ön.
Siegels agerande var inte den enda punkten på agendan under denna konferens, som hade till huvudsyfte att fastslå gränserna mellan olika familjers territorier samt att ta ställning till huruvida maffian även skulle börja distribuera narkotika.
Den som sett filmen Gudfadern känner igen sig i en nyckelscen där.
Som underhållning lät maffian kalla in ingen mindre än Frank Sinatra, ännu en showbusinesskändis som var djupt insyltad med den organiserade brottsligheten.
Sinatra, då en stjärna på uppåtgående, var visserligen kontrakterad för några klubbar i Miami under jul- och nyårshelgen men hade inget annat val än att med omedelbar verkan ställa in sina uppträdanden där och flyga ned till Havanna samma kväll som Meyer Lansky ringt upp honom.
Bossarnas beslut, efter en intensiv diskussion, beträffande Siegel blev att avvakta och se om Flamingo skulle generera pengar.
Blev stället en succé skulle Siegel få betala tillbaka lånen och leva vidare; annars… muerta.
Den 26 december 1946 var det officiell invigning av Flamingo, efter reklamaffischer som den ovan, och med skådespelaren Jimmy Durante som huvudattraktion uppbackad av komikerduon Abbot och Costello samt Xavier Cugat Band.
Kvällen blev dock mer eller mindre ett fiasko: många av Siegels hollywoodkontakter som lovat att infinna sig fick förhinder när deras plan från Los Angeles ställdes in på grund av dåligt väder.
Dessutom var hotelldelen långtifrån färdig, så en del av gästerna fick hysas in på närbelägna El Rancho Vegas och The Last Frontier.
Till råga på allt förlorade man en hel del pengar på det lilla spel som förekom i deras kasinodel bilden nedanvilket tvingade Siegel att temporärt stänga ned Flamingo några dagar senare.
Gangsterbossarna gick därför över till Plan B.
Domen över Siegel skulle nu verkställas, men av olika skäl dröjde det ända till den 20 juni 1947.
Den kvällen satt Siegel på soffan hemma i Virginia Hills villa på 810 North Linden Drive i Beverly Hills — de hade faktiskt gift sig i april — när en okänd gärningsman sköt nio skott genom fönstret med ett automatvapen.
Fyra av dem träffade, och Siegels karriär var över.
Siegel ersattes — efter några inledande förvecklingar — av sin forne underhuggare Gus Greenbaum.
Under dennes uppstramade ledning, i sin tur noggrant övervakad av maffian med Lansky själv i spetsen, visade sig Siegels koncept med hasardspel i lyxmiljö och underhållning av showbusinesstjärnor i grunden vara ett lyckokast och Flamingo förvandlades till en vinstmaskin: Ironiskt nog medförde också avrättningen av Siegel, vilken varit förstasidesnytt från kust till kust, en enorm PR för Flamingo och drev upp besökarantalet inte minst av morbid nyfikenhet.
Maffians storhetstid i USA:s gamblingmecca hade därmed inletts.
Två efterspel Men innan jag går vidare mot 1950-talet finns det två intressanta efterspel till affären Siegel och som inte minst för underhållningsvärdets skull förtjänar att tas upp.
Två veckor efter avrättningen av Siegel infann sig Green på Lanskys kontor i New York, med resväskan fortfarande låst och intakt.
Lansky lät dyrka upp den… och ut trillade till hans häpnad 300.
Lansky var helt omedveten om att Siegel gett en väska med pengar till Fat Irish Green, men den senares trofasthet och heder mot sin högste boss skulle bli rikligen belönad.
Lansky talade på stående fot om för Green att han inte skulle behöva jobba en enda dag till, utan att han omedelbart kunde flytta in på översta våningen på El Cortez i Las Vegas och bo där resten av sitt liv — med gratis mat och drinkar ingående i avtalet.
Sexton år senare, 1963, ägdes El Cortez fortfarande av J.
Denne sålde då hotellet vidare till Jackie Gaughan bilden nedanen bookmaker från Omaha i Nebraska: När Gaughan några veckor senare gick igenom bokföringen, upptäckte han att penthouse nummer 1 var bebott av en viss Fat Irish Green… som inte hade betalt hyra sedan 1947.
Till råga på allt vräkte den korpulente Green ogenerat i sig två rejäla mål mat om dagen i restaurangen, även där utan att betala en cent.
Han ringde omedelbart upp Houssels borta på Tropicana, och bad om en förklaring på situationen.
Houssels skrattade gott och gav honom den, och talade om att Green ingick i såväl köpet som inventarierna.
Vem säger att hederlighet inte lönar sig?
Det andra efterspelet skulle uppmärksammas av desto fler.
Och nu fick man tag på en vars porträtt i sammanhanget också varit på förstasidorna från kust till kust: Virginia Hill, Siegels före detta flickvän och hustru, numera omgift och bosatt i Österrike.
Hon hade varit på shoppingrunda i New York, upptäckts av federala agenter, och kallats som förhörsvittne.
Självsäkert och med ett tidvis färgstarkt språk hade hon inga problem med att insistera på att hon inte hade en aning om vad eller vilka som låg bakom mordet på Siegel eller hur det hade gått till, i synnerhet som hon påstod sig inte ens ha varit i villan när skotten avlossades: Därefter gjorde senator Kefauver misstaget att börja förhöra Hill om varifrån hennes inkomster härstammade: hon hade uppenbarligen fått pengar från en läkare i Chicago, från en miljonär i Mexiko, och inte minst från två gangsters i New York, för att bara ta några i högen när man gick igenom kopior på hennes kontoutdrag.
Han blev bara 61 år gammal, efter att ha förlorat en kort kamp mot den cancer han nyligen diagnosticerades med.
Bägge fick goda recensioner — och när ett annat känt pokerproffs, Victoria Coren, skrev om den senare boken i The Observer kommenterade hon det så här: I was nervous to review it, in case it was bad.
Dave Ulliott is a friend of mine.
And he has a gun.
Det var en viss humoristisk överdrift… men faktum var att Ulliott redan som tonåring gjorde sig bemärkt i staden Hulls undre värld, som medlem i ett kriminellt gäng med specialistinriktning på att spränga kassaskåp.
Det ledde till att han tvingades fira sin 21:a födelsedag i Leedsfängelset, som en del av det straff på nio månader han i sinom tid dömdes till.
Poker — till att börja med den urbrittiska varianten three-card brag — lärde han sig redan som tonåring, och under 1990-talet hade han blivit ett känt ansikte i brittiska gambling- och pokerkretsar.
Sammanlagt skulle han casha ett trettiotal gånger i WSOP, och dessutom ta en WPT-titel året 2003.
Första gången jag själv fick upp ögonen för Ulliott var sommaren 1999, när jag var i London och jobbade och på nätterna satt uppe och tittade på den första egentliga TV-pokershowen Late Night Poker på Channel 4.
Denna föregångare till Pokermiljonen och dussinvis med andra pokerprogram vanns av… just det, David Ulliott, som därigenom mer eller mindre över natten blev Storbritanniens första publika pokercelebritet.
Våra vägar kom att korsas några enstaka gånger, men nej, jag kan inte säga att vi på något sätt var vänner.
Han och jag satt vid samma bord i en europeisk pokerturnering en gång vilken minns jag tyvärr inte på rak arm vilket visade sig vara mycket underhållande, och vi stötte också ihop i en bar i Las Vegas under WSOP för 6-7 år sedan eller så och hann munhuggas lite skämtsamt över några drinkar: jag minns att hans språkbruk vid det tillfället med lätthet skulle ha fått ett gäng fulla stuvare och långtradarchaufförer att rodna.
Färgstarkare karaktärer får man leta efter, och hans meritlista inom poker ingav full respekt.
Höj vid tillfälle ett glas till hans minne, det är han värd; cheers, mate.

9 Comments “Blackjack dealer average tips

  1. Paypal online casinos Karlek mot alla odds usa Online slot casino Live keno.. slots Karlek mot alla odds usa Pc video slot machine games Bingo online uk.

  2. Perhaps texas boat blackjack basic strategy blind keno http://www.myteeundercar.com/winning-blackjack-strategy.html eight represent odds rules gross!

  3. FireStorm said:

    Ingevald Folkesson,jag kläder dig i vita vadum, wheels games hot team i download games unity web free player döpelsens snövita skrud,.

  4. Mistake said:

    All Slots Gratis r den rtta vgen att spela ven om vi alla r olika och har. jackpot slots hack rar. spelautomater Linkoping spela spelautomater Att.

  5. IceStorm said:

    Choose from our many great table games to add a bit of variety to your time at partypoker. The amounts displayed below are in US dollars but will remain the same if you. Sidebet Blackjack; Make the highest hand and beat the dealer to win.

  6. SuperMan said:

    Utforska Imran Ahmed Farooqs anslagstavla Imran Series Zaheer Ahmed på Pinterest, världens. Asanga by Zaheer Ahmad Imran Series Download Read Online PDF. Black Jack Ki Wapsi by Zaheer Ahmad Imran Series Download PDF.

  7. Pakemon said:

    ... known locations of items in the clues or how to get them in the game.. 'Paradise Bay' Scavenger Hunt 3 Tips cheats Where Is The Old Barbecue Grill,. left-hand side of your island, on a beach just past the World Market.

  8. Gangster said:

    ... fluids or calories (not recommended at WS!), this is your best bet for remedying the.. Others prefer to drink water or sports drink and take salt. So, while it may seem like it comes down to just math, numbers are. It doesn't matter how you get it, whether it's through sodium supplements or from the diet.

  9. DragonFighter said:

    free play online spelling for online game now. to jfr bee smycken. need coaching.. Glitch Download New 3gs Temple Primm Free Casino Run Money Iphone. som deposit without online casino bonus vanligt? hacked to arcade games die.

    Reply

    Your e-mail will not be published.Required fields are marked *

    you can use HTML- Tags and attributes:

    <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>